INLEDNING

Alltför många människor plågas av oro, rädsla ångest eller panik i en eller annan form. Sannolikt är det så, att alla människor har eller har haft någon upplevelse av detta slag – även om många aldrig givit sina upplevelser dessa benämningar. En stor grupp människor har kämpat under lång tid för att bli problemfria, men märkt att problemen snarast ökat. Andra har haft relativt kortvariga upplevelser av ångest under någon bestämd del av sitt liv, medan ytterligare andra har haft upprepade perioder med besvär och däremellan mått relativt bra.

I mitt arbete med människor som plågas av ångest i olika former, har jag gång på gång konstaterat att, trots att man kanske lidit av dess besvär i åratal, man vet förvånansvärt lite om hur dessa problem utvecklas och vad som styr dem. Ansvaret för detta får naturligtvis vi, som arbetar inom eller har anknytning till psykiatrin, ta på oss. Människor kan ge mycket utförliga beskrivningar av hur problemen upplevs, men blir svarslösa när jag ställer frågor om de mekanismer som är verksamma inom dem. Ju mindre jag vet och förstår av vad som händer inom mig, desto mer skrämmande måste naturligtvis upplevelserna vara. Jag tror därför att en grundläggande tanke vid all ångestbearbetning måste vara att:

För att bli fri från mina ångestreaktioner behöver jag öka min förståelse av och kunskap om vad ångest är och vad som styr ångesten.

Syftet med denna bok är därför att försöka ge en förklaring till vad som sker i kroppen när man har ångest, vilka mekanismer som kan tänkas styra reaktionerna och vad man behöver göra för att bli fri från sin ångest. Naturligtvis är det inte möjligt att på några sidor ge en heltäckande förklaring av alla de faktorer som sammanhänger med ångestbegreppet och vidmakthållandet av olika människors ångest, men jag kommer att ta upp en del gemensamma och grundläggande drag. Dessa är desto viktigare eftersom människor som utvecklat ångestreaktioner har mycket gemensamt. Betydligt mer gemensamt än vad som åtskiljer när man studerar olika diagnoser.

Avsikten med boken är också att ge en annan förklaring till ångest än de förklaringar som i dag dominerar vårt i samhälle, nämligen att ångest skulle vara en sjukdom eller att ångest är något mystiskt som beror och styrs av händelser tidigt i livet, vilka måste medvetandegöras för att man skall bli av med ångesten. (Den senare uppfattningen verkar ju, som väl är, att avklinga i rask takt.)

Man möter ibland uppdelningen av ångest i realångest (rationell ångest) och irrationell (eller ”neurotisk”) ångest. Med realångest menar man då en ångest som är en reaktion på en svår livssituation eller händelse (som utgör en verklig fara) och där såväl personen själv som människor i omgivningen anser det förståeligt och befogat att reagera med ångest. Irrationell ångest är då motsatsen – man förstår inte varför man reagerar på detta sätt.

I denna bok kommer någon sådan uppdelning inte att göras. När olika fall av realångest skildras, brukar det vara uppenbart att ångesten, om den inte avklingat efter en kort stund efter händelsen, styrs av de olika mekanismer och faktorer som jag tar upp – även när hänsyn tagits till att personen befinner sig i en svår ”yttre” situation eller livssituation.

Man möter ibland uppfattningen att ett visst mått av ångest skulle vara positivt genom att det förbättrar våra reaktioner. Man talar om ”skapande ångest”. Jag tycker illa om detta romantiserande av ångestbegreppet och anser att såväl beteckningen skapande som ångest är felaktig i sådana sammanhang. Ibland kan man finna att en människas ångest blir motiverande och blir en drivkraft till ett annat och mera konstruktivt beteende, men ordet skapande är ändå felvalt.

Vi talar ibland om existentiell ångest, vilket är vad vi skulle uppleva när vi exempelvis tänker på vår egna förestående död. Hur vi då reagerar bestäms av vår trygghet, våra värderingar och föreställningar, vår rädsla för det okända och hur nöjda vi är med det liv vi lever. Även denna ångest följer alltså i mycket de tankar som här förs fram. (När jag pratat med yngre människor om deras ”dödsrädsla” har det nästan alltid framkommit att de främst är rädda för att dö här och nu innan de har hunnit leva).

Mina föräldrar hade en schartauansk gudstro (en i huvudsak västsvensk fromhetsinriktning). Tidigt lärde jag mig om himmel och helvete och vistelsen i ettdera i evighet. Så småningom insåg jag att förekomsten av ”en himmel och ett helvete” för mig var en omöjlighet, men den i barndomen inpräglade rädslan fanns ändå kvar. Detta blev mest påtagligt i 50-års åldern, när jag tvingades inse att nedförsbacken fick en allt brantare lutning. Det gick bra på dagarna, men nätterna blev alltmera ångestfyllda. Som så många andra försökte jag fly. Med piller. Med ”brännvin”. Med vansinneskörningar med bilen där all koncentration måste fokuseras på vägen (preskriberat hoppas jag). Om detta bara hände någon gång per månad var jag tacksam, men (som vid all ångest) blev det allt vanligare.

En natt bromsade jag upp: Christer! Du handlar ju precis så som de människor som söker din hjälp gör. Du försöker fly undan din känsla. Men det går ju inte, och om någon borde veta det så är det ju du. Nästa gång ångesten ”välde” över mig låg jag kvar. Konstigt att Osborne och Fritz, mina kattor, inte utvecklade en ”neuros” på kuppen. Jag grät, vrålade och kastade mig runt i sängen. Men jag låg kvar. Några nätter senare upprepades samma procedur. Och igen. Och igen. I dag är jag 70 år och alltså väsentligt närmare mitt livs avslutning. Men jag kan inte minnas någon natt under de senaste drygt 15 åren, då jag plågats av tankar på att min död är ganska nära förestående.

Också tanken på evigheten har förlorat det mesta av sin kraft. Dock inte helt. Det kan fortfarande hända att jag reagerar med en snabb ilning av obehag, när jag tänker på att vara död i ”evighet”. Hör jag någon säga att jorden kommer att förstöras om x antal miljarder år, dyker tanken lätt upp ”men hjälp, vad händer med mig då?”.

För mig betyder ovanstående att den s.k. existentiella ångesten lyder under samma lagar som all annan ångest och också skall angripas på samma sätt.

Många människor hävdar att ångest är en kronisk sjukdom. Ordet kronisk är olyckligt valt eftersom det för många betyder obotlig och därför är mycket känsloladdat och dessutom fel. Vi borde i detta sammanhang i stället använda uttrycket långvarig. Men vi borde också inse att det långvariga förloppet har sin grund bl.a. i den i huvudsak ensidiga behandlingen (med mediciner) och inte är en egenskap hos ångesten.

Även ordet sjukdom är olyckligt valt, eftersom ordet förutsätter att något kroppsligt organ fungerar annorlunda än det skall, det vill säga utanför ”normalvärdena”. Någon sådan felaktig funktion har inte kunnat påvisas i fråga om ångest. Det finns följaktligen inget att bota. Uppfattningen att ångest är ”organiskt betingad” eftersom medicin kan lindra den, ligger på samma logiska nivå som att huvudvärk beror av brist på de ämnen som ingår i ”huvudvärkstabletter”.

Självfallet har mediciner sin givna plats vid bearbetning av starka ångestproblem, men detta är inte liktydigt med att ångest är en sjukdom. Och det betyder (oftast) heller inte att enbart medicinering är tillräckligt för att komma åt ångestreaktionerna.

Så länge vi inte ger den enskilda människan acceptabla och förståeliga förklaringar av problemen, så kommer alltför många människor att enbart söka hjälp av mediciner när de reagerar med ångest. De kan sedan återkomma till läkaren gång på gång, allteftersom livets omständigheter skiftar, med begäran om lugnande medel. Eller också kan de kanske reagera med ökad ångest efter avslutad medicinering. I båda fallen har ”samhället” en olycksalig och destruktiv vana att prata om beroende. Har man inte tänkt igenom frågan på ett konstruktivt sätt eller om man är låst av dogmatiska förhandsuppfattningar, blir det naturligtvis lätt att se ångesten som en kronisk sjukdom. Förmodligen skulle man ha samma uppfattning om benbrott om man ett antal gånger behandlat sådana med grötomslag. Men det vore faktiskt mera korrekt att, i senare stadier av enbart medicinbehandlad ångest, se det uppkomna tillståndet som åstadkommet av den ”sjukvårdande behandlingen”. Vi har ju lärt personen att ångest ”är en sjukdom som botas med mediciner” och intet annat.

Om läkaren själv har uppfattningen att ångest är en kronisk sjukdom, kommer han/hon att medvetet eller omedvetet förmedla detta budskap, vilket naturligtvis ökar sannolikheten för att personen ska fortsätta att reagera med ångest.

Psykofarmaka (dvs. bland annat lugnande mediciner) har naturligtvis sin givna plats vid bearbetning av ångesttillstånd. Men medicinerna botar inte ångesten utan dämpar endast de symtom som blir följden av bland annat individens tankar. Men en sådan symtomlindring ökar personens möjligheter att angripa problemen med psykologiska ”vapen” eller strategier, vilket i flertalet fall erfordras för att en individ skall återfå sitt välmående.

Att enbart förlita sig på mediciner är ofta jämförbart med att ”torka upp vattnet på golvet”, utan att stänga av den droppande kranen.

Människor kan naturligtvis tycka att det är skönt att få beskedet att de har en sjukdom. I synnerhet om de fått felaktiga bemötanden eller förklaringar från omgivningen. De kanske har anklagats för att inbilla sig eller ”sjåpa” sig. Eller kanske har de fått förklaringar som bygger på tanken att ångest skulle vara något konstigt eller mystiskt härstammande från barndomen (inte sällan potträningen), som man måste ägna sig åt långvarig navelskådning för att finna och åtgärda (dvs. man utgår från antaganden om och söker efter ”djupare” psykologiska orsaker till problemen). En mera modern vanföreställning, tyvärr mycket utbredd och sannolikt med mycket skadeverkningar, är att ångest är en följd av ”för lite serotonin i hjärnan” (vilket jag återkommer till senare i boken).

Ordet ångest förekommer på var och varannan sida i boken. Jag kunde i stället tala om stress, eftersom det är samma mekanismer som ligger bakom stress och ångest. Eller också kunde jag tala om depression, eftersom jag tycker mig ha sett så stora likheter mellan människor med ångest och deprimerade människor – i sättet att tänka, uppfatta sig själva i relation till omvärlden och i värderingen av sig själva – så att jag tror att ångest och depression kan vara olika sidor av samma mynt. Detta skulle också kunna förklara varför så många människor får diagnosen depression, trots att symtombilden domineras av ångest. Uppfattningen att depressionen skulle vara steget över ångesten, har jag ännu inte helt klarat att ta ställning till. Min uppfattning domineras dock fortfarande av tanken att de modeller jag haft under uppväxten bestämmer om ångest eller depression är det mest framträdande i symtombilden.

Jag kunde även tala om utbrändhet eller smärta eftersom ångest ofta är den främsta komponenten i dessa begrepp, antingen som orsak till eller som följd av dessa tillstånd. Jag kommer på annan plats att litet mera utförligt diskutera dessa olika diagnoser. För enkelhetens skull kommer jag dock i fortsättningen att oftast använda begreppet ångest.

Jag har i större delen av boken koncentrerat mig på upplevelsen av starka obehag. De idéer som förs fram är dock lika tillämpliga på människor med inte fullt så uttalade besvär – som kanske har sömnproblem, plågas av allmän osäkerhet eller går omkring med en gnagande känsla av oro och rastlöshet som aldrig helt ”släpper taget”. Förmodligen är idéerna, i en eller annan form, tillämpliga på ALLA människor. Under senare år har begrepp som elöverkänslighet, oral galvanism och fibromyalgi diskuterats mycket. Enligt min uppfattning är det så god överensstämmelse mellan olika mentala aspekter av dessa tillstånd och ångest, att de bör kunna behandlas efter de principer som förs fram i denna bok.

Ångest har tidigare ofta förklarats utifrån en psykoanalytisk modell. Denna modell bygger på tankegångar som på ena eller andra sättet härstammar från Sigmund Freuds arbete i slutet av 1800-talet. Freuds tankar var på sin tid revolutionerande. Detta förringas inte av att han i stort sett hade fel. Utan Freuds fokusering på psyket, hade vi kanske inte haft den vetenskapligt uppbyggda kunskap vi har i dag. I skenet av dagens kunskap ger psykoanalysen inte någon tillfredsställande eller trovärdig förklaring som är användbar vid ångestbearbetning. Man känner inte igen sig själv, förstår inte de olika begrepp som användes, och kan därför lätt bli ett offer för ångesten. Många företrädare för denna uppfattning ser ju dessutom ångest som en sjukdom.

Anhängare av den psykoanalytisk-dynamiska modellen har enligt mitt förmenande fallit offer för behovet att märkvärdisera människan genom sina svårförståeliga tolkningar mm. Visst är väl vi som människor tillräckligt märkvärdiga ändå, utan dessa idéer.

Den medicinska modellen, som fortfarande är den vanligaste förklaringen till ångest, uppfattar olika kemiska förändringar i hjärnan som orsak till ångesten. Jag tror i stället att de kemiska förändringarna är verkningar av ångesten eller processer som deltar i ångestreaktionerna. Vi har ju ett flertal bevis från såväl djur- som människostudier på att förändringar i den yttre miljön leder till förändringar i den inre miljön – exv. av signalsubstanserna i hjärnan.

När en människa har brister i sköldkörtelfunktionen kan detta ge ångestliknande symtom. Vad värre är, är att smärre störningar i sköldkörtelfunktionen kan ge symtom som skrämmer individen och därigenom öppnar dörren till en ångestutveckling. Jag utgår från att läsaren har låtit sin läkare bedöma sköldkörtelfunktionen, så att vi kan lämna denna förklaring till dåligmåendet därhän.

Genom åren har jag ofta mött reaktioner på tidigare versioner av denna bok, vilka går ut på att man upptäcker mer och mer ju oftare man läser den. Jag vill därför föreslå läsaren att först läsa igenom boken från pärm till pärm och därefter koncentrera sig på just de delar som han/hon anser sig berörd av. Eftersom de olika ångesttillstånden ”går in i varandra” vill jag också råda läsaren att läsa vad jag skriver om alla diagnoser. En del av vad som sägs under en rubrik, kan ofta vara tillämpligt även under andra rubriker.

 

Tillbaka till framsidan.

© 2013 Christer L Nordlund